Var i behov av en akut tandläkare

En av de jäkligaste skador jag åkt på uppstod i samband med en tävling i Stockholm. En sträckning, ett brutet ben eller kanske en våldsam vurpa med blåslagen kropp som följd? Nej, den här skadan inträffade på natten innan tävlingen i fråga då jag vaknade upp med en tandvärk som gick utanpå det mesta. Jag hade så extremt ont i munnen och då jag tittade mig själv i spegeln så såg det ut som om jag hamstrat mat i en kinden för att klara av en riktig vargavinter. Jag var alldeles uppsvälld och färgen var rosenröd.

Jag gjorde det enda jag kunde göra - ringde ner till receptionen (klockan halv två på natten!) och bad dem om hjälp. Det fanns inte så mycket de kunde göra egentligen. Det kunde komma upp till mitt rum med en påse is och de kunde googla fram nummer till en akuttandläkare som jag kunde ringa. Isen la jag i en handduk och höll denna provisoriska påse mot kinden medan jag slog numret till tandläkaren för att boka tid.

Visdomstanden var inflammerad

Det fina var att denne tandläkare kunde ta emot mig nästan direkt; han hörde att det var allvar och han kunde skapa en lucka i schemat för att undersöka mig. jag och maken kastade oss i en taxi och jag blev - inom loppet av två timmar - botad från min tandvärk. Det var en visdomstand som blivit inflammerad och den akut tandläkare som utförde operationen gjorde ett fantastiskt jobb. Visdomstanden som plågade mig opererades bort och jag kände knappt någonting - tack bedövningen!

Dock så blev jag avrådd från att springa loppet av min akuttandläkare. Inte för att det skulle vara farligt eller skadligt - mest för att klockan var tre på natten och att tandvärken kunde komma tillbaka så fort bedövningen släppt. Min man skakade i smyg på huvudet så fort tandläkaren ordinerade denna lösning; han visste att jag aldrig skulle ställa in ett lopp på grund av lite tandvärk. han känner mig, min käre make.

Sprang loppet tack vare min akuttandläkare

Klockan 10 stod jag - tillsammans med ett hundratal andra personer - på startlinjen, redo för mjölksyra och maximal utmattning. Det visade sig att min akuttandläkare i Stockholm gjort ett fantastiskt jobb. Under loppet så kände jag knappt någonting - förmodligen som en effekt av adrenalinpåslaget - och då jag gick i mål så gjorde jag det som trea.

Under normala omständigheter så hade jag siktat på en medalj av en ädlare valör; men med tanke på den minimala sömnen, den plågsamma värken - (prata inte om hotellfrukosten) - och den anspänning som själva ingreppet medförde så var jag mer än nöjd.

Framförallt så visade jag för mig själv att ingenting är omöjligt. Ställer jag in mig på något - ja, då ska det mycket till för att stoppa mig. Det krävs betydligt mer än en gammal visdomstand i alla fall. Det här bronset var verkligen guld värt. Jag får i och med detta också passa på att tacka den verkliga hjälten i dramat: min akuttandläkare. Hatten av!

8 Apr 2018